Efter några veckor i "the land of freedom" tror jag att jag förstår mig på frihet lite bättre. Kanske rent utav lärt mig uppskatta den. Överalt ser jag människor som lever sitt liv till fullo, utan att bry sig om eller nedvärderas för att de gör så. Jag njuter av att se det. Jag känner mig inspirerad av dem, med en viss referens till Filip Hammars kravlösa kärlek för just sådana unika människor.
Förra helgen var vi nere i New Orleans. Det är staden där frihet manifesterar sig i ohämmat drickande och halsband av billiga plastpärlor. Det är också staden där vi träffade George. George livnär sig på att samla drivved som ser ut som hjorthorn. Dessa säljer han som prydnader. Eller som "five piece puzzles". När jag i alkoholens eufori utbrister "nice antlers man!" flinar han. Ett flin där alla fem tänder visas. Han är lika tunn som sina skapelser och lite smutsigare. Fårorna i hans ansikte vittnar om ett liv rikare på upplevelser än vad latte på Condeco ger. Han lever sitt liv fritt från sociala bojor. Inte som jag.
Frihet är ett tveeggat svärd. Avsaknaden av sociala eller moraliska bojor har drivit min granne till att misshandla sin hund. Han rastar hunden på vår gemensamma balkong. Jag måste pinsamt nog erkänna att jag ser brottet mot min kaffestund i morgonsolen som större. Det ligger mig närmre om hjärtat att slippa särskilja doften av colombiansk mörkrost från hundskit än att ett djur lider av för lite motion. Å andra sidan har de inte hundskit på Condeco. Det gör mig lite friare. Men hunden är i bojor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar